la la manda

Jag är i chocktillstånd. Jag vet inte vad jag ska säga. Det känns så tomt i mitt huvud och jag kan bara inte förstå det. Ingenting går in i mitt huvud, alla pratar men jag förstår inte vad de säger. Säg det en gång till. Och ännu en gång. Men jag är bara som ett stort frågetecken. Jag ringde min bästis idag och hon berättade om allt det hemska som hänt min kompis i Stockholm. Och jag blev så chockad. Tårarna rann och hela jag skakade. Jag vet inte. Jo, en sak vet jag. Jag kommer aldrig mer ta något förgivet. Livet är för kort och vad som helst kan hända. Hela det här har ändrat min syn på livet. Jag ska aldrig mer leva i framtiden. Utan bara i nuet. Just nu lever jag. Lever jag imorgon? Sen kom jag att tänka på varför inte jag fick reda på det här tidigare? Jag har gått omkring med ingen aning om vad som hände för några dagar sedan. Hade inte jag rätt till att få veta? Jag vill också veta. Jag är så ledsen och jag hoppas att allt kommer bli bra med min kompis igen. Jag skulle vilja åka upp och träffa henne och stötta henne men jag vet inte om jag klarar av att se henne på sjukhuset. Just nu klarar jag ingenting.

Translation: Im shocked. I dont know what to say. It feels so empty in my mind and i just cannot understand it. I understand nothing, everyone talks but i cand understand what they're saying. Say it one more time. And again. But im just like a big questionmark. I called my best friend today and she told be everything about the horrible thing that happened to my friend. And i was so shocked. My tears ran down my cheeks and my body was shaking. I dont know. No, one thing i know. I'll never take anything for granted. Life is too short and anything can happen. This whole thing has changed my way of seeing the life. Ill never live in the future. Just in presents. Right now im living. Will i live tomorrow? Another thing that i cant understand is the fact that no one told me this earlier? I didnt know anything of what happened some days ago. Havent i the right to know? I also want to know. I am so sad and i hope everythng will be all right again. Like it used to be. I would like to go to the hospital and meet&support her but i dont know if i can handle it to see her in the hospital bed. Right now i can handle nothing.